Ett parallellt universum
Det är som om jag lever i ett parallellt universum. Som att världen jag läser om i tidningen inte existerar egentligen. Jag sitter på mina 25 kvm, varvar kaffe med te och försöker arbeta vidare som om inget är fel, samtidigt som om allt verkar vara det. Jag funderar på hur jag kan hjälpa till i den kris som jag läser om. Det känns så fel att en del är ute i strid medan jag sitter här och funderar på hur jag bäst ska få till möten via skype. På min dagliga promenad möter jag andra människor, som precis som jag är ute för att lufta och skingra tankarna. Vi ler, men är noga med att inte nudda varandra. De ser ut att precis som jag, leva i något slags parallellt universum där krisen inte riktigt syns men ändå är ytterst närvarande. Men enligt tidningarna existerar krisen i allra högsta grad, på sjukhuset bara ett par kilometer bort. Jag gör som alla säger, och tvättar händerna noga. Jag stöttar vårt lokala fik. Jag skickar hälsningar och hejarop till folk i vården. Men det är det jag gör. Samtidigt som det i media låter som om jag är med i ett tredje världskrig. Att vi med största sannolikhet gå mot en enorm ekonomisk kris. Flera varsel har ägt rum och fler kommer. Ingen kan vara säker. Om en månad kanske jag inte har något jobb kvar. Men ingen vet. Det enda jag kan göra är att fortsätta sitta här i min lägenhet, jobba på och fortsätta försöka stötta de lokala företag jag kan. Men det känns så fjuttigt. I ett land som går på knäna ska jag jobba på som om ingenting har hänt. Jag ska fortsätta knappa på min dator. Det är så konstigt, jag känner mig både hjälplös och maktlös.
På väg ut på lunchpromenad. Glad, trots regn för jag vet att jag snart får komma in värmen igen. Tänk dig att sitta i regn på flykt i ett tält och inte veta något om den kris som sker. Jag kan inte föreställa mig. Trots allt som händer har vi det ändå så himla bra. Vi får inte glömma det.
